Friday, August 17, 2012

Wylie Stark - Del 12.


Del 1. Del 2.  Del 3.  Del 4.  Del 5 Del 6. Del 7. Del 8. Del 9. Del 10. Del 11.

"Förklara för mig igen varför jag går med på den här idén."
"För att vi är dina vänner och du litar på vårat omdöme."
Wylie gav Andrew sin bästa skeptiska blick, suckade, och stoppade ner händer i fickorna efter några mynt, gled ner på hennes plats i baksätet på taxin för att nå lättare. "Okej, påminn mig varför jag litar på människor då."
Andrew skrattade i framsätet medan Steve och Wylie räckte honom pengar, som la till egna pengar och sedan räckte över det till chauffören. Wylie knuffade upp dörren och klättrade ut, och stoppade händerna i fickorna huttrande medan Steve gick runt bilen för att ställa sig bredvid henne på trottoaren under gatlampornas brandgula ljus.
"Men seriöst Steve, vad gör vi här?" Frågade Wylie tyst innan Andrew hann ställa sig bredvid dem. "Du gillar inte när jag dricker-och förneka det inte, för inte ens jag gillar mig själv när jag dricker-så varför uppmuntrar vi det plötsligt?"
"Det gör vi inte," Steve flyttade sig för att ställa sig framför Wylie och såg på henne försiktigt. "Jag har känt dig i flera år, Wylie. Jag vet när något är fel och jag vet vad du känner för att göra när det händer. Om du åtminstone gör det med oss, så är det en mindre chans att-att-"
"Att jag gör något dumt." Avslutade Wylie nickandes och såg ner. Made sense.
"Du kanske till och med har kul." Steve log ett litet leende och klev sedan åt sidan lite när taxin körde iväg och Andrew kom gående mot dem.
"Är det bara jag som tycker att det är konstigt att Thomas föräldrar är borta så ofta?" Frågade han och ställde sig likadant som Wylie med händer djupt i fickorna medan dem tre gick upp för Thomas uppfart
"Inte direkt. När du har ett företag måste du iväg på affärsföredrag rätt ofta för att lära din marknad." Svarade Wylie.
"Huh." Var allt Andrew sa när dem nådde trappan och lätt Steve knacka.

*

Wylie hade verkligen inte humöret för detta.
Och hon kände sig hemsk över det, för hon kunde se vad hennes vänner försökte göra för henne, och det hade funkat de första timmarna, men hon kunde känna sig själv sakta sjunka och hennes humör skölja över henne, den bort domnade känslan hon känt under dagen försvann sakta. Det var lätt i början, dem hade improviserat ihop denna kväll hos Thomas för henne, för att ge henne något normalt, även om det var underligt då det hade varit veckor sen dem alla var på en och samma plats samtidigt, och Wylie visste att dem hade gjort det för att muntra upp henne, så hon spelade med. Tog drinkarna, var med i konversationerna, såg på spelen, sen filmerna. Men ju mer drinkar hennes vänner hade ju mer föll dem in i varandras umgänge, hade roligt, och glömde bort att dem ville hålla kolla på Wylie så hon inte drack sig själv till döds, och Wylie var frestade att göra precis det medan dem var distraherade.
Men hon tänkte inte det, hon hade fortfarande dåligt samvete. Dem hade fixat den här kvällen helt plötsligt för henne, för att göra henne glad, och hon kunde inte ens tvinga sig själv att faktiskt känna sig glad, för dem tillbaka, så hon satt med korsade ben på golvet med ryggen lutad mot Andrews armstöd. Och drack drink efter drink och kände sig som en misslyckad vän, misslyckad flickvän och kände sig misslyckad generellt.
Det hade blivit midnatt när Sebastian plötsligt klev in genom ytterdörren, och Wylie kollade över axeln mot honom och rynkade pannan. Thomas hade sagt att han var på övervåningen.


"Sebastian?" Wylie vände sig för att se Thomas räta på sig i soffan han satt i, han borsta bort små bitar av popcorn från tröjan, och blinkade antingen på grund av förvirring eller lättnad över att se sin bror. "Är du- kommer du precis in? Jag trodde du var uppe..."
Sebastian stod i dörröppningen, han såg lång, slank och imponerande ut i ljuset som kom från gatan, Wylie kunde inte se hans ansikte men hon kunde känna hans ögon när han kollade mott gruppen, och alla stannade upp för ett par sekunder tills Sebastian steg in och stängde dörren. Och Wylie kunde äntligen se honom. Han såg förbannad ut.
"Tydligen inte, tack för att du kollade." Svarade Sebastian tillslut med rösten fylld av sarkasm, han fäste blicken på Thomas. "Vad gör ni?"
Thor ryckte på axlarna och rynkade pannan när han klev runt soffan och gick några steg mot Sebastian. "Ser på film."
Wylie kände en vindpust över henne när Sebastian gick för att möta Thomas halvägs, och Chris frågade resten av dem en hög och onödig fråga om filmen, Steve, Andrew och Nasya tog tillfället att luta sig fram och börja en diskussion, för att ge Thomas och Sebastian lite utrymme. Wylie stannade där hon satt, fortfarande onoterad.
"Thomas," väste Sebastian tyst med smalnade ögon. "Vad gör alla dem här människorna här?"
“Mina vänner har kommit över för att ha kul Sebastian," Wylie antog att det inte hade varit Thomas mening att matcha Sebastians hårda ton om han inte varit onykter. "Du borde prova det någon gång."
"Du tänkte aldrig på att fråga om det var okej för mig att komma hem till ett hus fullt med fulla idioter?"
“Du var inte ens här-"
“Du visste inte det!" Sa Sebastian högt plötsligt, han lyfte en hand till Thors axlar och knuffade iväg honom. "Du trodde jag var på övervåningen!" Thomas öppnade munnen för att svara, han såg väldigt förvånad ut över att ha blivit till knuffad, men Sebastian avbröt honom. "Dra åt helvete Thomas."
Rummet blev plötsligt tyst medan Sebastian tog ett bättre tag om sin väska, vände på sig och började gå med rask takt uppför trappan, Wylie rykte till lite när hon hörde en dörr smälla igen. Alla kollade på Thomas och väntade på en reaktion men han stirrade där Sebastian tidigare hade stått, sen suckade han plötsligt och bredde ut händerna.


"Vad är hans problem?!"
Han fick några konstiga mumlande 'Mmm,' till svar från dem andra medan han satte sig igen, och landade tungt på soffan bredvid Steve. Wylie rynkade pannan. Hans problem var jävligt tydligt, eller så var det bara det för henne. Svaret från resten av dem gjorde henne förbanna, dock. Dem kanske inte kände Sebastian, vafan, det gjorde hon inte heller, men varför muntra upp Thomas på hans bekostnad?
Sebastian kom inte ner något mer den kvällen, även om alla var rätt tysta dem första tio-fem minuterna efter hans plötsliga försvinnande, det tog endast ett skämt här och där av Chris och en till drink var och en att lämna tystnade igen. Wylie satt kvar på golvet, log ibland, hon bidrog till och med till konversationen lite då och då, men hennes tankar funderade fortfarande över vad som hade hänt.
Hon ryckte till lite i förvåning, hann precis fånga sig själv innan hon hann spilla ut sin drink, när Andrew plötsligt stoppade sin hand på Wylies huvud. Wylie log ett litet leendet och lutade huvudet för att se upp på honom i stolen. "Jag är ingen katt," påpekade hon och tog en till klunk.
Andrew rykte på axlarna och tittade bort från TV en sekund för att flina tillbaka mot henne, och masserade med fingrarna hennes huvud. "Nära nog."
Wylie skrattade och reste sig upp, tog bort Andrews hand från hennes huvud och tog hjälp av den när hon drog sig upp på benen, och lämnade glaset på golvet. "Du är ett sådant taffsande fyllo Andrew," sa hon och tog hans hand i båda sina och placerade den på armstödet. "Inte för att jag klagar, helvetet måste frysa innan jag klagar över att någon är för taffsig, men jag måste pissa."
Andrew himlade med ögonen och nickade medan Wylie klappade hans hand innan hon gick iväg. Hon hörde Steve ropa efter henne och vinkade en hand, jag är okej Steve, lämna mig i freeeeed, hon lämnade Andrew att förklara vart hon tog vägen medan hon gick upp för trappan, försiktigt och tyst. Hon hade inte varit till Thomas badrum förut men hon visste vilken dörr som var Thomas och vilken som var Thomas föräldrars, vilket minskade hennes valmöjligheter en aning. Det var normalt rätt enkelt att gissa.
Hon stannade på toppen av trappan och ignorerade dörren till Stig och Astrids rum och gick längst hallen, förbi Thomas rum. En av de kvarstående dörrarna var öppen och avslöjade en stor garderob fylld med handdukar och lakan, hon stannade för att räkna bort den stängda dörren också.


"Vad håller du på med?"
Wylie stelnade till, och kämpade emot lusten att hoppa upp en meter åt den plötsliga rösten, och vände på sig för att se Sebatian stå lutad mot dörr-karmen på en av dem kvarstående dörrarna, armarna var korsade.
"Uhhm-Förlåt," Wylie lät handen glida av garderobens handtag. Sebastian kollade... Okej, Wylie var inte säker på hur hon skulle beskriva hans blick. Han hade bytt till en enkelt grön tröja och hade några slingor hår i sitt ansikte. Varje gång Wylie fick en chans att se på Sebastian, kolla lite noggrannare på honom, hade hon haft svårt att titta bort. "Jag letade bara efter badrummet." Sa hon snabbt när hon insåg att hon inte svarat honom.
Sebastian flinade och lyfte en hand för att peka med ett långt pekfinger mot dörren på motsatta sidan. Wylie kollade bort, och harklade sig och gick mot den. "Tack." Hon kollade inte upp tills hon hade låst dörren och suckade.
Det var något konstigt med Sebastian som på något vis tryckte sig in i Wylies tankar sedan första gången hon hade sett honom i föreläsningssalen den där dagen, hånat hennes handstil. Hon tänkte inte så mycket på honom då, men hon glömde honom inte heller. Sedan var det Halloween. Det var under några slumpmässiga ögonblick då hon precis höll på att somna eller om tankarna råkade flyga iväg under en lektion, som hon kom ihåg deras konversation, hon kom ihåg stirrandet på Sebastians rygg när han hade ropat tillbaka, "Så trevligt för dig.", eller hur animerade hans uttryck kunde vara, hur hans ansikte förändrades av det minsta leendet eller av ett höjt ögonbryn.
Hon hade fått en ännu bättre titt på Sebastian idag, mest för att hon faktiskt tittade. Det var svårt att inte göra det när hon nästan gick in i honom, så han hade varit i Wylies tankar redan. Då dörren hade öppnats vid midnatt och Wylie kunde inte slita blicken. Efter varje gång Wylie fick se Sebastian tycktes hans plats i Wylies tankar växa, nyfikenheten och åsikterna. Han verkade så farlig när han klev in genom dörren i natt, men verkade allting förutom det när han lett mot Wylie precis nyss. Wylie hade sagt åt Sebastian att hennes år var tråkigt som helvete, inkluderat honom, men hon kom på sig själv att ta tillbaka dem orden.


När hon var klar öppnade hon dörren långsamt, undrades om Sebastian fortfarande skulle stå kvar där, men såg att Sebastans sovrumsdörr var stäng. Hon svalde, inte säker på om hon var lättad eller besviken, hon stod kvar där vid dörren ett tag, med Sebastians röst från tidigare i sitt huvud, frågande, "Vad gör alla dem här människorna här?"
Det här var ett av dom där ögonblicken då Wylie inte hade någon aning om vad hon gjorde tills hon gjorde det, och utan att ens tänka på det, fann hon sig vid precis vid Sebastians dörr, lyfte en hand och knackade. Henne bröstkorg drogs ihop lite när hon undrade om hon skulle hinna nå slutet av hallen innan Sebastian svarade om hon sprang nu, men dörren öppnades plötsligt inåt när Sebastian ryckte upp den. Han lutade sig mot dörrkarmen igen, han öppnade bara nog för att hans ansikte och halva hans kropp skulle vara synligt.

"...Vad?"
"Uhhm..."
"Börjar du många konversationer sådär?" Svarade Sebastian med ögonbrynen lyfta en aning av skämtsamhet och läppar samman pressade.
Wylie kom på sig själv att hålla tillbaka ett eget leendet. "Faktiskt inte."
"Jag är smickrad," Sebastian lutade på huvudet och såg inte det minsta smickrad ut. "Vad vill du?"
"Åh, juste-Jag ville be om ursäkt."
Sebastian rynkade ögonbrynen. "...Du störde mig så att du kunde be om ursäkt för att du störde mig?"
"Störde dig två gånger, antar jag," Wylie lyfte på axlarna. "Jag visste inte att du inte gillade-du vet, ha oss alla här, eller att Thomas inte hade frågat, och det är typ mitt fel att dem alla bestämde att göra det här idag, så jag ber om ursäkt för det. Och för att jag störde dig för att be om ursäkt över att jag störde dig." Wylie hoppades att det gick att förstå när hon väl sa det, lika mycket som det gjorde i hennes huvud.
Sebastian log, väldigt, väldigt långsamt och rynkade ett ögonbryn. "Ditt fel?"
"Jo, men det spelar ingen roll," Wylie skakade på huvudet och vinkade med en hand. "Dem gjorde det av en bra anledning, jag bara-jag knackade för att säga förlåt för att jag suger,inte för att berätta för dig varför jag suger så." Hon tänkte att Sebastian hade ett nog dåligt humör utan att hon la på mer.
Sebastian svarade inte på en gång, hans leende försvann långsamt medan han studerade Wylie noga, och Wylie började känna sig otroligt nervös över att ha fastnat i hans blick, men samtidigt kändes det bra. Hur mycket Sebastian än rynkade på pannan eller stirrade, verkade hans ögon alltid vida, eller ljusa. Kanske var det det gröna. Det var en rätt stark grön. "Acceptans pågår, i så fall." Sa han till slut.


Det var Wylies tur att rynka på pannan den här gången. "Pågår?"
"Jag vill nog veta varför," förklarade Sebastian och tog ett litet steg fram, och lät dörren stängas några centimeter mot hans rygg. "För att kunna acceptera din ursäkt."
"Det är inte speciellt intressant."
"Men om jag ska förlåta dig för att ha egna skäl för att störa mig ikväll, skulle jag vilja veta dessa skäl för att fatta ett välgrundat beslut."
“Och om det inte var därför jag bad om ursäkt då?"
Sebastian höjde ögonbrynen och log brett. "Du menar ifall du ljög?"
"Nej," Wylie kunde inte hjälpa att le tillbaka lite. "Om jag har mina anledningar, med jag bad om ursäkt på grund av en annan."
"Då skulle jag ha den anledningen för att acceptera det, och dem andra för nyfikenhetens skull. Som ersättning," la han till, eller rättade till, Wylie var inte säker.
"Wylie? Mår du bra där uppe?"
Dem båda kollade samtidigt ner längst korridoren när de hörde Andrews röst komma upp för trappan, Wylie suckade medan Sebastian gick baklänges in till sitt rum. "En annan gång, kanske, din pojkvän behöver dig."
"Han är inte min-va?"
Sebastian flinade faktiskt denna gång. "Du tycker inte det? Du kanske bordet berätta det för honom." Wylie öppnade munnen för att ifrågasätta det, men Sebastian skakade på huvudet, och pressade ihop sina läppar för att hålla tillbaka ett sitt leende medan han stängde dörren, och ropade genom dörren. "Godnatt, Stark."
Wylie stirrade på handtaget ett tag, föreställde sig Sebastian stå på den andra sidan, och suckade medan hon rörde på sig genom korridoren.
"Jag mår bra Andrew,jag mår helt fantastiskt, ingen anledning att drabbas av panik..."

No comments:

Post a Comment