Wylie Stark - Del 15.

Del 1. Del 2.  Del 3.  Del 4.  Del 5 Del 6. Del 7. Del 8. Del 9. Del 10. Del 11. Del 12.  Del 13. Del 14.

Helgen hade passerat utan att Wylie försvann djupt i en flaska, vilket Steve var oförskämt stolt över på söndagskvällen. Han höll på klappa Wylie på axeln när hon gick förbi, eller fångade Wylies blick med ett underligt flin som Wylie bara rynkade ett ögonbryn åt. Hon hade varit rätt duktig på att inte låta hela Penny saken störa henne, och att ha umgänge 24/7 verkade hjälpa.

Det var på söndagskvällen, när dem satt i varsina soffa i deras lägenhet med pizza i handen, som Wylies sms-signal plingade till, och hon råkade fånga Steve tittandes mot telefonen, sen mot Wylie, oroligt, innan han stirrade på TVn. Wylie skackade på huvudet och suckade, sträckte sig efter telefonen och drog bort knapplåset och stelnade till när hon såg texten.

Erin Söndag 11 Dec, 22:17

Hejsan, hur har du det där uppe?

"Hur visste du?" Frågade Wylie tonlöst, låste telefonen och stoppade tillbaka den i fickan utan att kolla upp.Steve vred sig lite i sin soffa. "Jag vet inte vad du pratar om.""Steve."

Wylie tittade upp, stirrandes, och hann se Steve sucka och luta sig framåt för att ställa talriken på bordet. Han vilade sina armbågar på knäna och tittade på golvet. 
"Uh-Penny ringde mig. I fredags." 
"Hon gjorde vad?! Steve-" Wylie tystnade, skakade sitt huvud och drog en hand genom ansiktet. "Varför sa du inget? Vad sa hon, åh hej Steve, länge sedan vi talades vid, Steve, skulle du vara rar och hålla ett öga på Wylie, hon kan vara lite frestad att förstöra sig idag?"
"Bli inte arg, Wylie," Steve kollade upp, och Wylie kollade bort för att se det där ursäktande, oroade uttrycket på Steve som tog död på henne just nu. "Inte för det åtminstone. Hon ville bara försäkra sig att någon visste, du hade ju inte tänkt berätta för någon."
"För det är så lätt att ta upp i en konversation, min ex-flickvän sedan två jävla år går vidare och träffar en av mina bästa vänner, medan jag-hur visste du att hon skulle smsa?" Wylie lutade sig fram och satte sin tallrik på bordet också.

"Hon sa att hon var oroad, och Wylie du kan inte... Du borde inte hålla något sånt där för dig själv, inte om du är upprörd. Du är min bästa vän, men hur ska jag kunna hjälpa dig om du inte låter mig?"

Hon kollade upp igen när hon hörde det, sen bort igen, och lyfte båda sina händer för att täcka hennes ansikte medan hon fick ordning på sina tankar. Hon var så...Arg, just nu, men så många olika former av arg, hon visste vart hon skulle börja. Hon hade varit i princip bort domnad sedan fredagen, men nu, hon hade kommit över det faktum att, ja, efter fem månader så var hon över det, men det här var inte det. Penny hade gått vidare snabbare än henne, hon var borta, hon var med någon annan, men ändå så var Wylie... Hon visste inte vad hon var. Hon hade gett upp tanken om att hon och Penny någonsin skulle bli tillsammans igen efter cirka två månader, med det sved ändå att när hon tänkte på hur ersättningsbar hon var.

Och Steve. Steve var hennes bästa vän, han hade gjort så mycket för Wylie sedan allt det här hände, och han ville fortfarande göra mer, Wylie kände sig så skuldmedveten att hon inte kunde göra det Steve behövde ha henne att göra. Det vore lättare för dem båda om Steve bara gav upp.

"Jag klarar inte av det här just nu," sa hon och ställde sig upp och stormade till köket, Steve reste sig och följde snabbt efter henne.

"Wylie du behöver inte gö-vart ska du?" Frågade han, med lite panik i rösten när Wylie sträckte sig efter sin jacka.
"Jag ska gå på en promenad Steve, jag behöver frisk luft." Tyget på hennes jacka gjorde ett arg ljud när hon snabbt drog på sig den och drog fram sina handskar ur fickan.
"Wylie, klockan är nästan elva, du kan inte gå ut nu."
"Titta du bara." Wylie vägrade att se upp igen, vägrade att se Steves ansikte fyllt av oro, det skulle bara krossa henne med ännu fler skuld känslor, hon gick rakt mot dörren.
"Men vart ska du gå?" Steve följde henne hela vägen dit.
"En promenad, jag sa att jag skulle ta en promenad," Wylie suckade uppretat medan hon öppnade dörren. "En fot framför den andra, gå. Jag visste inte att jag hade utegångsförbud."

 "...Åh..."

 Steve och Wylie stelnade båda till och stirrade när en röst kom från utsidan, och Wylie öppnade dörren lite vidare för att se Sebastian stå utanför, med handen höjt som om han hade varit på väg att knacka, en brun papperspåse i den andra handen, han kollade mellan Wylie och Steve med en vagt rynkad panna.
"...Sebastian," sa Steve som återhämtade sig snabbare än Wylie. "Åh, uhmmm...Hur är det?"
"Thomas sa till mig att ni båda lämnade kvar kläder," svarade och kollade på Wylie istället för Steve när han pratade, och höll ut påsen. "Jag passerar det här hållet från biblioteket, så han bad mig gå förbi med dem."
"Här," Wylie tog tag om påsen och kastade den mot Steve, som fångaden mot sin bröstkorg, sedan klev hon ut på trappsteget, huffade till Sebastian när hon passerade honom."Kom."
"Wylie," ropade Steve när Sebastian små log och vände för att följa med. "Wyl-"

 "Vi syns."