Wylie Stark - Del 16.

Del 1. Del 2.  Del 3.  Del 4.  Del 5 Del 6. Del 7. Del 8. Del 9. Del 10. Del 11. Del 12.  Del 13. Del 14. Del 15.

Wylie gick i tystnad under ett par minuter efter att hon stoppat på sina handskar och stoppat ner dom i fickorna. Hon hörde Sebastian följa efter bakom henne när dem svängde vid lägenhetens gatuhörn, hon lyssnade när hon hörde hans takt öka för att hinna i fatt med Wylie, vilket var för stunden roande då han var längre och säkert gick snabbare än Wylie. När hon inte var förbannad, såklart.

"Jag är inte säker på att jag förstår vad du gör eller varför jag måste följa dig." Sa Sebastian efter att bredvid Wylie en stund, han borstade bort lite snö från sina axlar innan han stoppade sina egna händer i fickorna.Wylie gav ett skratt som hon inte menade att låta så bittert. "När jag vet själv, så berättar jag."Sebastian lät tystnade falla mellan dem efter det, och kollade enkelt på sina fötter som gick i samma takt som Wylies."Dricker du?" Frågade Wylie plötsligt, inte säker på varför. Hon skulle inte försvinna nu efter att ha lämnat Steve sådär, hon tog inte ens med sin telefon. Åtminstone trodde hon inte det, inte först hon satt på en barstol skulle hon inte sluta tänka att hon inte skulle.Wylie kunde nästan känna Sebastians blick när hon såg honom i hörnet av ögat, vred huvudet lite för att kolla på Wylie och svarade efter en stund. "Inte riktigt."

Wylie nickade och suckade. "Bra. Förmodligen."Sebastian rörde inte sitt huvud, han kollade inte bort efter en hel minut. Wylie började räkna, nervöst, och efter ungefär femtionio tittade han bort, ökade takten plötsligt, och gick ungefär en meter framför Wylie.
"Kom med mig."Wylie rynkade pannan lite mot hans rygg, funderade på att säga nej, och varför hon överhuvudtaget hade sagt åt Sebastian att följa med henne vid dörren, och varför Sebastian hade följt med, och vart han ledde henne. Tillslut tog nyfikenheten över henne och hon ökade sin takt. 
"Vart?"
"Det ser du när vi är framme."Wylie log ett litet leende som inte varade länge, hon höjde axlarna och sänkte hakan för att täcka mer av sitt ansikte med jackan. 
"Hur långt är det?"
"Du kan börja ta tid nu om du vill."Sebastian log och såg över sin axel. Wylie suckade och nickade.
"Hur många frågor måste jag fråga innan du ger ett normalt och rakt svar?"
"Jag är varken normal och inte heller rak, men du kan fortsätta försöka om det hjälper dig att fylla tystnaden."
Wylie tittade upp och höjde ögonbrynen i förvåning, medan tittade fram igen, fortfarande flinandes medan han gick. "Jaså, verkligen?"

"Hmm, nej, jag gillar bara att prata."Wylie lät ett litet leende växa på läpparna som svar, och Sebastian tittade mot Wylie och bort igen, flinandes modigt, dem båda skrattade tyst. 
"Okej, okej, mindre frågor, jag förstår."
"Kanske om du var bättre på att svara mina frågor, skulle jag kanske bestämma mig för att svara några av dina bättre i framtiden."
"Vad svarade jag fel på?"
"Om ditt störande under fredagsnatten var täckt under din tredje punkt av din försäkrings policy eller inte."Wylie släppte ut ett till skratt, vilket förvånade henne, då faktumet var att hon fortfarande kände sig som skit. Bara... konstigt mindre.
"Jag antar att det gör det, ja. Men jag gav dig ju kaffe."
"Vilket visade sig ha socker i, inte bra."Åh juste, Steve tog socker till kaffet...
"Whooops?"
"Vilket betyder att jag får ställa en till fråga," meddelade Sebastian och Wylie öppnade sin mun för att fråga hur han kom till den slutsatsen, men Sebastian fortsatte. "Du kan välja vilken du vill svara; vad var anledningen bakom fredagens möte, och ditt störande som du kallade det, eller," han pausade och såg över mot Wylie med smalnade tänkande ögon, "Varför du springer från Steve Rogers?"

Wylie stirrade uttryckslöst tillbaka medan hon tänkte på det. Sebastian var smart. Men Wylie var inte säker på om hon ville prata om det, det var därför hon hade gått ut. Hon behövde samla sina tankar innan hon pratade med Steve om det. Sebastian var också för lätt för henne att prata med, dock, och kanske att prata med honom skulle hjälpa henne att samla tankarna inför Steve. 
"...Det är typ samma anledning faktiskt."Sebastian nickade.
"Jag antog det."
"Så det var en kuggfråga?"Sebastians leende blev lite mjukare när han stannade till framför vad som såg ut att vara ett mörkt litet café. 
"Ja, men du kan fortfarande gå på den. Om du vill." Han stod och blockerade dörröppningen, betraktade Wylie tills Wylie lätt ryckte på axlarna och nickade, han tryckte upp dörren och höll upp den för Wylie.

 Wylie såg sig omkring så fort hon klev in, höjde ögonbrynen uppskattande. Det var ett mörkt ställe, men på ett rätt uttänkt sätt. Alla väggarna var svart målade, men alla borden som stod utspritt var silvriga och taket var vitt. Tavlorna som hängde på väggarna var alla i gråskala, väl upplysta, och med silverramar. Det var tyst, bara ett bord var upptaget, musiken var låg, men det man märkte mest var att det var böcker överallt. Wylie hade ingen aning om dem var uppdelade efter genrer, författare, eller vad, men det gav stället en riktigt mysig atmosfär.

Sebastian nickade mot servitrisen bakom disken när hon vinkade mot honom, och gjorde en gest mot ett bord i hörnet. 
"Sätt dig. Kaffe, med socker?"
"Näh, inget socker. Det var Steve. Jag kan betala när vi går?"
"Det behövs inte. Personal rabatt." Sebastian gick mot hörnet och lämnade Wylie blinkandes mot hans rygg. Sebastian jobbade här? Hon gick sakta mot bordet han hade menat, och såg sig om medan, försiktigt så hon inte välte en hög med böcker, medan hon sjönk ner i stolen. Sebastian var bakom disken nu, och tryckte på knappar på en kaffemaskin medan han viskade till servitrisen. Sebastian verkade annorlunda här. Han hade en annan hållning, axlarna sänkta, avslappnade och rörde sig med någon slags lätt elegans än vad Wylie var vann att se hos Thomas, eller mellan klasser, där han tog sig snabbt från plats till plats, spänt, som om han bara ville få det gjort. Servitrisen kollade över mot Wylie, så hon kollade bort och tog av sig handskarna. 

Sebastian återvände med två stora koppar fyllda med kaffe, satte sig ner i en stol med suck, och ställde ner kopparna på bordet.
"Jag visste inte att du jobbade," sa Wylie och tog emot koppen Sebastian räckte mot henne och såg sig omkring. "Coolt ställe, jag visste inte ens att det existerade."
"Det kan jag förstå, då du antagligen blev rund visad av Steve, eller Thomas och dem andra." Sebastian tog av sina handskar medan han pratade innan han sträckte sig efter sin kopp och tog en liten klunk. "Thomas vet inte om att jag jobbar heller, dock vet han om min förtjusning för det här cafét."
"Huh..." Wylie lyfte sin kopp, frestad av lukten och av att se Sebastian dricka, hon grimaserade efter en liten klunk. "Är det whiskey i den här?" Sebastian flinade och ryckte på axlarna, så Wylie ryckte också på axlarna och fortsatte dricka.
"Botten upp antar jag."
"En liten mängd alkohol är lugnande." Sa Sebastian och vilade sina armbågar på bordet. "En stor mängd kan vara förödande, vad jag har hört."

Wylie nickade, oförvånad över att Sebastian hade snappat upp den hypotetiska planen hon hade haft tidigare när hon hade frågat om han drack. Hon uppskattade också vad han gjort med den lilla del whiskey, istället för att hålla all slags alkohol en mil från henne eller något som Steve gillade att göra ibland. Fick henne att känna sig mindre på kanten till att bli galen.

"Så din anledning." Uppmanade Sebastian medan Wylie tog en till klunk.Wylie nickade igen, långsammare denna gång, ställde ner koppen och lutade sig bakåt i stolen.
"Juste... Samma anledning, faktiskt, som jag sa. Dem-jag menar, gruppen på fredag, och Steve idag- dem vill hjälpa mig, men..." Hon ryckte på axlarna. "Dem borde egentligen inte behöva. Jag blir så frustrerad..." Hon slutade och suckade, skakandes på huvudet.
"Jag får inte fram poängen."Sebastian skakade på huvudet nästan otåligt.
"Dina vänner ville hjälpa, effekten var temporär,problemet kvarstår, och du blir frustrerad över att deras försök är bortkastade, men det skulle kanske hjälpa om du började från början." Wylie blinkade, stirrande på Sebastian som stirrade tillbaka, med dystert uttryck men ögonen var fortfarande ljusa och intelligenta som vanligt. Inte ens Steve skulle ha hängt med så bra.
"...Juste," sa hon, fortfarande lite förvånad, och tog ett djupt andetag för att förbereda sig själv inför att berätta historian. Hon hade inte berättat för någon tidigare. Steve visste för att han hade varit där för lite av det, men hon hade inte berättat för Andrew eller dem andra det hela från början till slut. 
"Okej, jag flyttade hit i slutet av sommaren, till Steve, det var hans idé, för jag kunde inte stanna kvar hemma. Jag flyttade hemifrån så fort jag blev arton, och efter ett tag, min, eller ja, min förre-detta flickvän nu, flyttade in med mig. Penny." Hon pausade och såg ner i sin kopp. "Jag hade känt henne i flera år, hon var min bästa vän tillsammans med Steve, och jag tyckte det var underbart. Precis mer än två år, och jag tyckte fortfarande att det var underbart, men..." Hon ryckte på axlarna och lyfte upp koppen för att dricka.

"Vad var hennes anledning?" Frågade Sebastian, då det var tydligt vart Wylie var på väg med detta.
"Jag vet inte. Mig. Jag gjorde det inte rätt. Hon sa att jag var antingen för mycket eller inte nog mycket. Hon kunde inte hantera det, och sånt. Mitt fel. Och det var det faktiskt, och jag var riktigt jävla förvånad då hon verkade tycka att det byggts på ett tag. Och jag-Okej du gissade lite från idag, antar jag på grund av whiskeyn, men när jag är stressad, arg eller...Jag vet inte. Dricker jag för mycket. Och jag vet att jag gör det när saker blir jobbiga. men ändå så gör jag det. För det mest går det bra, social dricker, som alla andra, men i alla fall. Steve stannade hos mig i ett par veckor, stoppade mig några dagar, var med mig när han inte kunde, och jag gick med på flytten för jag höll med om att jag behövde komma iväg."Sebastian nickade, men gav inte någon annan form av åsikt. Han såg inte sympatisk, road, arg, äcklad, förvånad; han gjorde inget annat än att sitta där och lyssna på vad Wyle sa.
"Jag har varit okej med det i några månader nu. Jag menar, jag tror jag förstod, någonstans i mitt huvud, att jag och Panny inte skulle hända igen. Det sög ett tag, men jag slutade sakta att tänka på det."
"Tills...Fredag," gissade Sebastian tyst.
"Japp."
“Vad hände på fredagen?"Wylie satt tyst och stirrade ner på sitt kaffe medan hon lätt tankarna lugna sig lite.
"Hon ringde mig för första gången på fem månader. Och berättade att hon träffade någon igen. En av mina bästa vänner där hemma, hon trodde det var bättre att jag hörde det från henne."
"...Åh."
"Ja. Men hon ringde Steve sen, och berättade för honom också- jag kom inte så långt att höra vad hon hade sagt, men det var därför han arrangerade fredagen, han berättade det idag. Jag visste att han visste om att jag var upprörd över något, men att inte berätta för mig att hon ringt- Och sen smsar den jävla idioten mig och allt flyger ut."
"Så du går."
“... I princip. Jag kunde inte prata med honom, jag visste inte vad jag skulle tro."

Förutom nu, visste hon typ. Hon var argare på sig själv än hon var på Penny, Erin eller Steve. Penny hade gått vidare, visst, det var det folk gjorde. Erin, ja, Wylie visste alltid att hon hade en liten grej för Penny, och var otroligt oroad över vad Wylie skulle tänka eller göra, annars skulle inte Penny ha ringt Steve åt henne, och Steve försökte bara hjälpa.

Alla gick på tå omkring Wylie medan dem gick vidare med sina liv som folk gör, och Wylie var fast på samma ställe, där hon önskade att alla väl, även Penny, hon var okej med att hon dejtade igen, innerst inne, för hon visste att hon inte kunde vara lycklig med henne, och hon ville att hon skulle vara lycklig igen. Men hon var fortfarande fast och kände sig som ett misslyckande, undrande varför Steve ens försökte med henne när hon så tydligt var ett misslyckande, hon kände sig ovärd hans omsorg och skuldmedveten över att hon hade tagit emot det, i alla fall. Hon var arg på sig själv för att hon inte kunde vara lycklig, även om det var för personerna hon brydde sig om.

"Och nu?" Frågade Sebastian efter en stunds tystnad.Wylie tittade upp, en hörnet av hennes mun formades till ett leende.
"...Bättre." Sebastian log ett nästan triumferande flin och lutade sig bak i sin stol.
"Ditt kaffe håller på att kallna."

Wylie tog koppen tankspritt och såg på Sebastian eftertänksamt. Hon hade ingen aning varför hon hade berättat allt för Sebastian, men hon kunde inte komma på någon anledning till något efter att hon lämnat lägenheten. Sebastian verkade gilla trotsande anledningar.

Dem gick strax efter det, och Wylie lämnade några kronor i dricks bruken, hon kände sig lite obekväm med att åka snålskjuts på Sebastians personal rabatt. Servitrisen låste dörren efter dem och Wylie undrade om hon haft det öppet efter stängnings tiden eftersom hon och Sebastian var där och gjorde en mental anteckning att lämna mer dricks nästa gång hon var där, för tänkte definitivt komma tillbaka.Det snöade tung nu, så dem gick snabbt, för det mesta i tystnad, förutom några av Wylies mumlanden om kylan som spred sig via hennes skor till strumporna, Sebastian skrattade kort och tyst åt henne vilket, underligt nog, Wylie inte verkade störa sig på.

När de nådde hörnet till Wylies lägenhets gata igen, blickade hon upp mot Steves sovrums fönster på andra våningen, där lamporna fortfarande var på.
"Steve är fortfarande vaken," kommenterade hon och kände sig skyldig igen över att ha gått. Sebastian ryckte på axlarna.

 "Det är jag också. Jag kanske stoppar denna promenad under störning, inlämnat under din tredje punkt, och lämnar ett krav."Wylie flinade och suckade.
"Eller så kan du bara börja en normal konversation när du känner för det, de flesta gör så."Sebastian höjde ett ögonbryn och log.
"Vad är det roliga i det?"Wylie skakade på huvudet och höll ut sin hand.
"Ge mig din telefon."
"Varför?" Frågade Sebastian misstänksamt, men stoppade handen i fickan i alla fall."Alla måste ha ett kontakt nummer till deras försäkringsbolag." Hon tog av en av sina handskar medan Sebastian räckte över sin telefon, hans ögonbryn vinklades, något roat, och såg på medan Wylie navigerade genom telefonen med hennes lediga tumme och la till sitt nummer, låste telefonen och höll ut den med ett leende. Sebastian tog emot den långsamt, med ett uttryck Wylie inte kunde placera, utan att säga något.

Hon tryckte ner sin bara hand i fickan, hålandes i handsken, och tog ett steg bak. "Tack för kaffet i alla fall. Vi syns senare, antar jag."Sebastian lutade på huvudet.
"Jag ser fram emot att höra din ursäkt över att ha dragit med mig ut. På natten. Och i hemskt väder." Wylie höjde sin hand i en retsam salut medan Sebastian vände och började gå i väg, hon gick baklänges mot dörren och ropade efter honom. "Jag ska se till att den blir bra!"

Sebastian vände sig inte, han höjde bara handen i en lat vinkning och fortsatte gå. Wylie stängde dörren och gick upp för trappan med ett mycket bättre humör, dock kände hon sig fortfarande som skit över sättet hon talat med Steve, hon grävde i sina fickor efter hennes nyckel. Hon var knappt innanför dörren när Steve öppnade dörren till sitt sovrum.

"Åh herre gud, Wylie, du lämnade din telefon här, jag-"
"Jag är ledsen." Wylie stängde dörren och avbröt honom innan han hann säga något mer som kunde fått ner hennes humör, och hon var skyldig honom en rätt stor ursäkt i alla fall."Jag är det, seriöst. Jag borde inte ha pratat åt dig sådär, jag var bara förbannad."
"Du har rätt att vara det," sa Steve och suckade lättat och rörde sig för att ge Wylie en ordentlig kram. "Och även om du inte vill prata med mig om det, är du fortfarande tillåten att vara förbannad omkring mig. Jag förstår."

Wylie klappade hans rygg och nickade mot Steves axel. "Men ändå, jag är ledsen för att jag gick i väg."Steve drog tillbaka nog mycket så han kunde se Wylie.
"...Vart var det du faktiskt gick?"
"Ett café, jag vet inte vad det heter, första gången där," förklarade hon och drog av sig sin jacka.
"Tog du faktiskt med dig Sebastian?" Wylie gick in i köket, sparkade av sina blöta skor och lutade sig mot tvättmaskinen medan hon drog av sig sina strumpor och slängde dem mot smutstvätten. 
"Uhh, han tog med mig dit, faktiskt, det var hans idé. Jag visste inte ens att stället existerade."Steve följde efter henne och höjde ett ögonbryn.
"...Det var underligt. Sebastian är vanligtvis inte så..." Steves ögon smalnade medan han sökte efter ett ord.
"Jag tror jag förstår vad du menar, efter att ha hört Thomas prata." Wylie ryckte på axlarna. "Verkar okej enligt mig."
"Wylie, du kallade honom tråkig på Halloween."
"Det var för att han gjorde sig redo för att förolämpa mitt ego, jag kunde se det komma. Jag pratade med honom senare den dagen i alla fall."
“Verkligen?"Wylie skrattade.
"Steve, jag vet att jag redan varit lite av ett as ikväll, men kan vi, du vet, ta det här i morgon? Jag fryser och jag är trött. Mentalt och fysiskt." Hon ville heller inte att Steve skulle börja fråga vad dem hade pratat om, hon sparade det till senare då Steve gick med på det.
"Visst, visst. Du är okej då, eller hur?" Wylie gick över för att ta sin telefon från soffan där hon lämnat den, och gav Steve en klapp på axeln när hon passerade honom, och gick mot hallen och hennes rum.
"Jag är på väg att bli, och jag säger till om jag inte är det, okej?" Steve andades in och ut långsamt och studerade Wylie efter något tecken av en lögn, sedan slöt han ögonen, och nickade med ett lite leende. "Okej. Godnatt Wylie."

När hon var i sitt rum med dörren stängd, insåg Wylie hur trött hon faktiskt var. Hon tog av sina jeans och bytte till en sovtröja och slängde sig på sängen med en suck. Hon kände sig fortfarande som skit, och hon var fortfarande arg på sig själv, men hon var någorlunda lättad över att veta vart hennes problem låg, även om hon inte visste hur hon skulle sluta hata så många delar av sig själv just nu. Det var en början, och hon var lite, lite optimistisk över det. Hennes telefon vibrerade plötsligt och hon öppnade smset, från ett nummer hennes telefon inte kände igen, och flinade åt innehållet.

Söndag 11 Dec, 00:38
Jag lägger också min störning under ‘dåliga sympatiserade färdigheter’.På grund av ditt svar till mitt obehag emot det kalla vädret.

Hon sparade Sebastians nummer snabbt innan hon svarade.

Söndag 11 Dec, 00: 41
Inget fel med lite snö, men är två störningar nu. Jag ser fram emot vilken återbetalning du än väljer att kassera in. Godernatt.