Thursday, August 16, 2012

Wylie Stark - Del 9.



Sebastian lutade axlen mot badrumsväggen och vred sig en aning för att kunna se ut genom fönster, men inte tillräckligt mycket för att någon ute skulle upptäcka honom. Han såg på hur grannens hund gick förbi deras uppfart, han fokuserade inte på vad han såg utan på vad det var han hörde. Fotsteg från nedervåningen, som gick rum till rum medan de andra personerna i huset samlade ihop sina saker, rasslandet av nycklar, några stressade adjön. Hans dörr knarrade lite när någon där nere öppnade ytterdörren, och han lutade huvudet lätt och såg sina föräldrar gå mot bilen, hans mamma stannade upp för ett ögonblick och vinkade tillbaka mot huset där Thomas förmodligen stod vid ytterdörren, innan dom båda satte sig och sakta körde iväg.

Ett ögonblicks tystnad, sedan stängdes ytterdörren. Sebastian slöt ögonen och lutade huvudet mot väggen också, och njöt av den kalla känslan medan han nu lyssnade på Thomas som gick runt i huset. Han öppnade och stängde ett skåp. Sen skulle han plocka med sig sin jacka och väska, och sedan, förhoppningsvis, gå.

"Sebastian?"

Han rörde sig inte, svor eller suckade inte, han knuffade sig upp från väggen och tog några steg mot dörren och öppnade den lite, precis nog mycket för att hans röst skulle bli hörd. "Ja Thomas." Svarade han trött.

"Ska du inte gå idag? Jag ser inte din väska..."

"Den är här uppe, och ja, det ska jag. Senare."

Thomas tystnade för en stund, och försökte förmodligen avgöra om han skulle peta eller inte på Sebastians svar, men då hörde Sebastian honom kliva iväg från trappan och han kände draget från ytterdörren när den öppnades. "Okej, vi syns senare då."

Sebastian svarade inte utan väntade bara tills han hörde dörren stängas, och gick tillbaka till fönstret. Han kisade mot vintersolen som sken igenom molnen, och kollade på Thomas rygg medan han gick iväg och drog en halsduk om sig. När han var så långt borta att Sebastian inte längre kunde tyda honom, gick han från fönstret, plockade med sig sin väska och öppnade dörren helt, han kollade på den medan han gick ut i hallen. Han hade skaffat ett nytt lås strax efter Halloween då han hade insett hur mycket han behövde ett.
Han gick långsamt ner för trappan, smakade på tystnaden som omgav honom. Det var dagar då han längtade efter tystnad och dagar då han längtade efter oljud, och dem olika begären tycktes komma i slumpmässiga infall, o kontrollerat av honom. Inget rörde sig omkring och han kunde höra en klocka ticka någonstans. Frid...

På dagar likt denna, när han behövde tystnaden, kändes livet själv som ett statiskt brus, överväldigade hans förmåga att tänka, hans förmåga att känna.  Dagar då han behövde oljud var det för att tystnaden höll på krossa honom, tvingade honom att konfrontera tankar han inte gillade. På senare tid var det sällan ett mitt-i-mellan: Det var det ena eller det andra, och han hatade det.

Idag hade han svårt att finna motivation att följa Thomas, att gå på lektioner. Det var en och en halv timma kvar tills det startade, vad han skulle ge för att bara kunna... gå någonstans tyst, bort från människor, bort från nödvändigheter. Han ville inte stanna här heller, i huset. Bara hans rum kändes bekvämt. Där nere kändes inget som honom och det kändes inte som hemma.

Han antog att lektioner var bättre än detta, om han stannade här mycket längre skulle hans tankar krossa honom.

No comments:

Post a Comment