Wylie huttrade när klev ut, stoppade ner hennes händer i fickorna,rullade lite på axlarna och såg sig omkring tills hon fick syn på Steve och Thomas vid hörnet av gatan. Under de senaste gånga veckorna hade Thomas fått en vana att gå till Steve och Wylies på morgonen för att gå med dem resten av vägen, och Wylie var, utan att misslyckas, alltid den sista ut. Dem såg ut att vara djupt i en konversation när Wylie närmade sig, Steve rynkade ögonbrynen och nickade medan han såg upp på Thomas som viftade med händerna, och förklarade något, han såg nästan frustrerad ut.
"... Jag förstår det inte ibland." Hörde Wylie honom säga när hon närmade sig.
"Du förstår inte vad?" Frågade hon och nickade mot dem båda. "Kom igen, gå och prata, det är för kallt att stå här."
"Sebastian." Svarade Thomas och drog väskan högre upp på axeln, och Wylie sa,"Ah."
Hon visste inte hela historien men hon visste att Thomas känt sig besvärad av Sebastian den senaste tiden. Något stod inte rätt till med honom och Thomas visste inte vad, han pratade inte med honom, bla bla bla. Det lät inte så farligt enligt Wylie, men Thomas var verkligen upprörd över det hela, så hon nickade sympatiskt.
"Det blir säkert bättre snart Tom," la Steve till. "Det kan ju vara vad som helst, jag menar- du berättar inte allt för honom, så det är förståeligt att du inte vet om allt om honom."
"Kanske spenderar han all tid borta med en het dejt." Föreslog Wylie och ryckte på axlarna.
"Vem dock? Sebastian pratar inte med-"
"Det vet du ju inte, du pratar ju alltid om hur han spenderar all tid i sitt rum eller att han alltid är borta vem vet var, du vet inte vem han hänger med."
Thomas tystnade och rynkade pannan. Han sa inte emot, men det var tydligt att han inte höll med. Aja, Wylie kunde leva med det, och hennes telefon bestämde sig för att ringa precis i det ögonblicket också, så hon vinkade mot Thomas och Steve att förstätta gå medan hon stannade och tog upp telefonen ur hennes ficka och svarade utan att kolla.
"Wylie?"
Wylie stelnade till och höll andan med blicken stirrande rakt fram i ungefär tio sekunder medan hennes bröstkorg sjönk och magen höjdes, och dem möttes i någon konstig nervös paus. "Penny."
"Vill du att jag ska ringa upp senare?" Frågade hon och lät lite osäker, förmodligen på grund av hennes tystnad.
"Uhm-Jag har lektioner senare, så..." Hon litade inte riktigt på sig själv för att avsluta meningen, hon var otroligt frestad att bara fråga rakt ut varför hon ringde efter fem månaders tystnad. Det var tvunget att finnas en anledning.
"Åh, ja, okej." Penny pausade. Thomas och Steve hade fortsatt gå och stötte axlarna mot varandra med händerna djupt begravna i deras fickor. "Hur är det med dig?"
Wylie tog ett djupt andetag och såg ner på cementen. "Vad vill du Penny?" Frågade hon med låg röst, av någon anledning gjorde det ont att säga hennes namn. Hon suckade i andra änden.
"Okej, Wylie... Jag vet inte riktigt hur jag ska säga det här, det har varit ett tag-"
"Månader."
"-Okej, ja, månader sen sist, och jag ville att du skulle höra det från mig, det hade inte varit rätt om du fick höra det från någon annan, och det har inte riktigt varit rätt gjort av mig att inte prata med dig under all tid som gått-"
"Du har börjat träffat någon." Gissade hon, hon frågade inte, bara sa det rakt ut med en röst som dog lite.
"...Ja."
Okej, Wylie, andas, det har gått fem månader, folk har slutat agera försiktiga omkring dig, Steve har slutat hålla ett öga efter självförstörande tiden, du är över det här. Ingen stor grej. "Okej." Penny sa inget för en stund, det var inte allt, det var mer, insåg hon och det ljusnade plötsligt för henne och hon började må illa.
"Någon jag känner, eller hur?"
Penny gjorde ett ljud som kunde ha varit av lättnad; det var lättare, hon behövde inte leta efter dem rätta orden. Wylie kunde räkna ut vad hon skulle säga innan hon gjordet det. "...Det är Erin, Wylie."
Oh. Det sved. Mycket. Inte konstigt att Wylie inte hade hört från henne sedan Halloween. Fyra veckor nu. Det var förmodligen då det började. Hon svalde och harklade sig. "Okej."
"Wylie, jag..."
"Sluta Penny, bara... Det är Erin, okej, du vet, bara en av mina närmsta vänner. Ingen stor grej." Hon hade pratat innan hon hann inse vad det var hon sa, det var inte mening att bli sarkastisk.
"Wylie, det är inte för att såra dig eller så-"
"Nej, det är bara en underbar bieffekt. Ha så kul Penny."
Hon tog telefonen från örat och tryckte med skakiga fingrar på avsluta-knappen innan hon kunde höra mer, eller säga mer. Hon ville verkligen inte såra henne, det var det sista hon ville, men-hon visste inte. Hon visste inte vad hon skulle säga, vad hon skulle känna eller göra.
"Är du okej?" Var allt han sa och tog ett steg fram.
"Alldeles jävla fantastisk Steve, Alldeles jävla fantastisk."
No comments:
Post a Comment