Thursday, August 9, 2012

Wylie Stark - Del 4


Måste börja med att be om ursäkt för att bilderna är rätt dåliga i denna del, får bli bättre till nästa del!


Wylie vaknade nästa morgon med ett missat samtal och ett sms från sin mamma från kvällen innan. Tydligen hade hon somnat för tidigt för att ha missat det- hon satte telefonen på ljudlöst medan hon sov- och hennes huvud kändes segt av sömnen när hon hasade in till köket och direkt mot kaffet. Medans kaffet kokade läste hon smset.

'Ifall du sover, oroa dig inte över det missade samtalet. Vi får prata i morgon. Ville höra bara hur din första dag gått. Kram.'

Hon kollade på knappsatsen och bestämde sig för att ringa henne när kaffet och en dusch hade fått liv i henne. Hon kände inte för att svara på alla hennes frågor och låtsas tro på henne när hon försökte ge intrycket att hennes pappa också var intresserad, han hade uppenbarligen inte tid att ringa, så hon gjorde det för dem båda. Hela tiden. Tillfällighet, det trodde Wylie inte.

Steve klev upp någon gång medan Wylie var i duschen, och satt och åt rostatbröd med en dagstidning framför honom när Wylie hällde i sig mer kaffe.
"Din mamma ringde," sa Steve efter att han tuggat klart. "Hon vill att du ringer henne."
"Hon ringde dig också? Vafan, jag var bara i duschen, jag hoppas du påminde henne om att femton minuters försening inte betyder att jag är död."

En av dem bästa sakerna med Steve var att han visste när Wylie menade för saker att låta hårt och när hon inte. Steve var som en andra son för Maria Stark, vilket alltid var lite konstigt för Wylie i och med dem två personer som kände henne bättre än någon i världen också kände varandra, men åtminstone innebar det att varken Steve eller hennes mamma tog illa upp när Wylie låtsas-snäste åt någon av dem, och när hon väl snäste, gav dem igen med lika mycket som dem fick.
"Jag sa till henne att du hade hål på eftermiddagen och att du skulle ringa henne då." Svarade Steve skrattandes. Wylie brydde sig inte ens om att fråga hur han visste när hennes raster var.
"Du har också ett grupparbete nu på morgonen; alla som går fösta året har det under den höstterminen, för att lära känna varandra."
"Är det inte friviligt?" Muttrar Wylie och slänger sig i en av stolarna, med kaffe i en hand.
"Japp, det är det, ja. Men jag tvingar dig." Sa Steve muntert och Wylie himlade med ögonen.


*

Wylie hatade att känna sig obekväm. Där hemma kände i princip alla igen henne när dem såg henne, hon när hon var sig själv hade hon inte några problem alls att börja en konversation med självförtroende. Men här, där alla kände igen hennes eller hennes fars namn, visste ingen vem hon var genom att bara titta på henne, vilket var uppfriskande, på vissa sätt. Hon kunde enkelt se skillnad mellan någon som var äkta och någon som bara smörade, men det var inte ofta, om inte aldrig, hon känt sig obekväm i ett rum fyllt av folk hon inte kände sedan tidigare.
Hon såg sig omkring i föreläsningssalen, fortfarande stående i dörr-öppningen. Det var inte många personer här, ännu, så det fanns gott om lediga platser. Hon hade varken humöret eller energin att explodera in i rummet som hon vanligtvis gjorde, så för en gång skull, valde hon en plats i den vänstra delen som omgavs av mestadels tomma platser.

Hon hatade det här. Hon hatade att hon inte kände sig som sig själv, att inte ha entusiasm för att använda sig av sin vanliga karisma. Hon hatade att känna som om hon drog sig tillbaka i ett hörn, eller som om hon blev intryckt i ett hörn. Wylie hade delat upp sig i före Penny och efter Penny, hon hatade Wylie efter Penny. Hon hade aldrig tidigare känt sig så här osäker innan Penny. Hon var antingen för mycket, eller inte nog mycket, och Wylie efter Penny blev plötsligt påmind om alla sina personlighets brister var tionde eller femtonde sekund hon konfronterats med ett rum fullt med folk.  

Under tio kommande minuter fylldes rummet snabbt, och det blev värre. Sätena framför och bakom henne blev ockuperade långsamt, och några personer hade kastat ett leende mot henne eller nickat i hennes riktning, och Wylie hade gett ett försök att le tillbaka, vilket hon uppenbarligen inte lyckades med, eftersom hon mestadels blev ignorerad därefter. Hon rullade ögonen för sig själv höll tillbaka en suck av lättnad när läraren klev fram. 
"Okej, var tysta allihopa och var uppmärksamma. För denna uppgift kommer ni alla kalla mig vid mitt förnamn, så hej, år ett, mitt namn är Rose."

Hon pasuade, och Wylie var inte säker på vad hon hade förväntat sig, men hon fick ett trött mumlande svar, och suckade i micken. "Jag vet, alla hatar töntiga grupparbeten, men mitt jobb är att se till att de blir mindre töntigt och mer roligt, så förhoppningsvis kommer bara den här första lektionen vara i den här hallen. Idag ska vi lära känna varandra, vad vi alla gillar och så vidare. Ni får ta och lida igenom, ni har mig ändå bara en gång i veckan. Beroende på hur det går idag kommer dem andra veckorna att innehålla saker som bio, bowling..." Hon flinade då nästan alla i rummet rätade på sig. "Nu blev ni allt intresserade vad? Okej, vi ska börj-" Rose pausade och tittade upp och eleverna såg över sina axlar mot det höga ljudet som löd när dörren plötsligt öppnades. Eftersläntare, tänkte Wylie och tittade bort. "År ett? Ja, ta och sätt dig, snabbt är du snäll,  vi ska precis börja."

Rose fortsatte prata och Wylie satte hakan i hennes hand och tittade ner på anteckningsboken framför henne, hon tog upp pennan och började klottra på framsidan. Hon fångade lite av vad Rose sa; hon skulle dela ut ett kort profil blad som alla skulle fylla i, hon blandar om dem, alla får varandras och läser upp det dem får... bla bla bla...

Profil bladet var värre än hon förväntat sig att det skulle vara, men hon fyllde i det i alla fall och försökte göra sin handstil oläslig på vissa ställen utan att det såg ut som hon gjort det med flit, hon skulle förmodligen få skratta åt den som skulle försöka läsa upp det. 

Hon hade aldrig någonsin varit så här uttråkat tidigare, ärligt, när dem bytte papper med varandra och läsningen började, det var komiskt, hur varje person ställde sig upp och läste med samma pinsamhet, det släppte dock efter cirka tjugo minuter . När folk började ropa ut saker som 'Åh, jag med!' för intressen eller 'jag har varit där på semester,' som svar på hemstäder. Wylie hade börjat rita en pistol i hennes tristess när rummet fylldes med tystnad och hon kollade upp undrande över vad hon missat.
"Jag sa att jag kan inte läsa det." Sa en röst från andra sidan rummet med en uttråkad och lite irriterad ton.

"Är det...Opassande?" Frågade Rose från sin mickrofon nyfiket. 

"Nej," upprepade rösten, som om den pratade med ett barn. "Jag kan inte läsa det. Handstilen är fruktansvärd. Visserligen är den tydlig på vissa områden, men jag tänker inte stå här och läsa fragment medan jag knappt att skilja ut ord ur resten av den."

"....Okeeeeej..." Svarade Rose och rynkade pannan. Wylie satte sig rakt flinande. "Kan du läsa namnet?"

Wylie tittade bort mot personen som Rose tallade till, som tittade ner på ett papper och sedan upp igen, himlande med ögonen. "Wylie."

Wylie hade inte lagt märke till honom igår på inskrivningen, och om hon gjort, kom hon bara inte ihåg. Han lutade sig tillbaka i sin stol, han hade en svart tröja, grön på insidan, med ärmarna upp-rullade, lite öppen krage, och han tittade på Rose med ett höjt ögonbryn, nästan nedlåtande. Han såg självsäker ut i rummet, självsäker i sin större intelligens eller något, och Wylie flinade lite bredare. Han såg faktiskt lite intressant ut.
"Wylie vad?" Frågade Rose, och han höjde ögonbrynet en aning, utan svar. "Juste, juste, okej. Har vi mer än en Wylie?"

Wylie väntade en stund för att se om någon svarade före henne, men när inget hände, höjden hon en arm halvägs, hon lutade sig bak och vilade armbågarna på stöden , lite hennes karisma kom tillbaka inför utmaningen att underhålla eller överraska killen bakom rösten.

"Bara jag." Svarade hon och kollade sig omkring rummet istället för Rose när uttråkade ögon riktades mot henne.

"Okej Wylie," Sa Rose som började hänga med. "Du kan väl hjälpa honom lite? Vad är ditt fullständiga namn?"
Wylie titade inte bort och det gjort inte heller killen, och hon betraktade hans ögon noga efter en reaktion när hon svarade. "Wylie Stark."

Några personer i rummet gjorde ett intresserat ljud, och ett par stycken av dem vände på sig för att se henne bättre, men personen hon betraktade suckade och tittade bort. Wylie rynkade ögonbrynen.

"Wylie Stark?" Upprepade Rose med ett brett leende. "Wylie, är din pappa--?"

"Japp." Avbröt hon, rynkade ögonbrynen lite mer när killen plockade ihop sina två böcker han haft med sig och ställde sig långsamt, rätt lång, och klev ut på trappan, pausade och lämnade Wylies profil på skrivbordet som om det var en eftertanke, innan han tyst började gå mot dörren medan blickarna var riktade mot Wylie.

"Åh, jaja! Synd att dem flesta av oss vet om din ålder och hemstad då..." Sa Rose och kollade ner på ett tomt profilblad. "...Och din familj... Vill du berätta för alla om någon hobby?"

"Nope."

"...Umh...Du-"

"Jag tror jag är klar för dagen, faktiskt." Sa Wylie, reste på sig och plockade med sin anteckningsblock innan Rose hann svara. "Trevligt att talas vid!" La hon till med ett flin på läpparna och gick direkt mot dörren.


*





2 comments:

  1. Åååh, var kommer dounaten (håret) ifrån? :D

    ReplyDelete
  2. Åh en fråga till. Hur blir det ingen censurnig(stav?) när dem duschar? Hur? ;)

    ReplyDelete